Army Wife

Biljetten är bokad!!!! Fredag 13 maj åker vi!!!!

Igår gick jag och Melva till lekparken (eller ja, den fina nya lekparken här har inga gungor! Så vi gick upp till dagiset) så Melva skulle få prova på att gunga för första gången, och hon älskade det! Oj så hon skratta och log min lilla solstråle! Kan bli en promenad dit idag igen.

Annars då? 1 maj idag. Och vi är fortfarande i Sverige...! Usch så det är frustrerande när man själv inte kan påverka någonting, bara gå och vänta vänta vänta. Vi fick alltså inget datum denna vecka, det var något papper som saknades, så nu hoppas vi på denna vecka! Men vi kommer fortfarande åka nu i maj, om ungefär 2-3 veckor, men vi kan ju inte boka förrän vi får datumet.
Så det är bara att svälja frustrationen och le och vänta lite till...

Vilken härlig dag det blev ändå, med tanke på hur det regnade imorse!
Men vi styrde kosan (vagnen i vårat fall) ner mot bussen och åkte in till Östhammar och mötte upp de andra mammorna, gick till pizzerian och köpte sallad och satte oss nere vid vattnet. Måste ha sett rätt roligt ut med 7 barnvagnar på led, barnvagnsmaffian på ingång.
Tog lite bilder, lägger upp dem i ett annat inlägg, nu sover lillfisen så jag ska passa på att titta på lite serier.

See you later.

2 inlägg inom loppet av några timmar...det tar sig!

Men i alla fall, idag har varit en riktigt fin och skön och varm(!) dag.
Tog en prommis med Melva som sov, plockade både tussilago och blåsippor till min kära mor.
Men när vi närma hos hemmet vaknade Melva så då blev det lek ute på altan och korvgrillning. Mysigt!
Nu sussar hon igen eftersom hon bara sov 40 minuter tidigare, lite gnäll och tjafs innan, hon tycker tydligen att en 40 minutare räcker på en hel dag, jag är inte riktigt överens med henne, och hon somna till slut så, morsan vann!

Nu ska jag skala potatis och försöka mig på att göra en gratäng, har alltid misslyckats då den blivit torr, men jag ger mig inte!

Strax ska Melva och jag iväg på tjejmiddag hemma hos Johanna med My. Ska bli trevligt, Johanna skulle bjuda på kycklinggryta och ris. Melva är ett sånt charmtroll så hon kommer charma sig igenom kvällen.
Idag har hon på sig en fin lila dress med luva som hon fick av gudmor, knäpper en bild och lägger upp sen.

Hej svejs!

För att summera vad jag tyckte om hela förlossningen:

Jag har ju varit väldigt rädd, nervös och spänd inför att föda. Inte alls sett fram emot det, faktiskt. Funderade på kejsarsnitt, men det får man ju bara göra med särskilda villkor, plus att det är mycket mer komplikationer och längre läkningstid, så vaginal förlossning övervägde ju.
Försökte att inte tänka så mycket på det, utan ha den inställningen att det kommer gå bra, that's it.
Pratade med min barnmorska om min rädsla och hon gav tipset på att jag skulle skapa en målbild i huvudet, efter förlossningen, typ när jag är ute och går med vagnen och så vidare. Vet inte om det hjälpte så mycket.
Men i alla fall, när det väl startade (även fast jag inte fattade det...) så var det nog mest förnekelse som jag höll på med, ville nog inte inse att det faktiskt var på gång. Och att det gick så fort, vad glad jag är över det!

Jag hade ju läst rätt mycket på internet vad som kan hända, läst många olika förlossningsberättelser och så vidare. Min barnmorska sa att jag måste sluta läsa sånt då ingen förlossning är den andra lik.
Men, jag är inte avskräckt av att föda barn. Jag trodde att smärtan var den absolut värsta smärta du någonsin kan bli utsatt för, men nej. Självklart gjorde det ont, fruktansvärt ont, kände mig bortdomnad av smärta i bilen (har inte så mycket minne där ifrån) men ändå, jag gjorde det helt utan bedövning, bara genom andning. Och jag överlevde och allting gick bra, inga komplikationer alls. Så en snabb och lätt förlossning. Sen kom hon 2 veckor för tidigt vilket också var väldigt skönt, slippa gå sista tiden och bara vänta.

Men visst, vi åkte ju in för sent, man ska inte lyssna så mycket på Förlossningen när man ringer till dem. För som sagt, ingen förlossning är den andra lik och det kan gå jätte jätte fort och med en timmes bilresa så är det inte så kul. Vi skulle ha åkt in när jag hade runt 10 minuter mellan värkarna så hade jag kunnat använda lustgas och fått mer hjälp där, men nu vart det inte så och allting gick ju bra!
Jag hade aldrig klarat det utan mamma och Amelie, vilket enormt stöd dem var, herregud.

Lördagen den 14 augusti kl 22 på kvällen upptäckte jag att jag hade haft en blödning.
Jag kommer ihåg att jag tänkte "Blod?! Det ska ju börja med värkar". Snacka om
att man var så inställd på att så här ska det gå till och så här kommer det bli.
Jag var ensam hemma då också, mamma och pappa var ute och campade med båten,
enda gången de var borta över natten under hela sommaren, då vill bebis sätta igång
förlossningen... Men i alla fall, jag ringer mamma och berättar att jag har haft en
blödning och att jag har lite känningar, och att jag har haft det under dagen.
"Men det har du inte sagt!" "Nej men det är ju normalt att man har det, inte kan
jag rapportera så fort jag får en liten värk" "Ring till förlossningen!"
Sagt och gjort, jag ringer in till förlossningen och säger som det är, de frågar
lite grann och säger att så länge det inte kommer mera blod, mycket mera blod
och att jag inte får mera ont kan jag vara lugn. Ta en dusch, ett bad och bara ta
det lugnt, men att det såklart har påbörjats.
Lägger på luren och känner mig lugnare, kommer ihåg att jag kände en glädje, och
endast glädje. Ingen rädsla, jag som har varit så rädd och orolig för förlossningen
hela graviditeten, men nu kände jag bara glädje.
Pratar med Justin på msn under tiden, han verkar lite orolig men blir också lugn
när jag har pratat med förlossningen. Säger åt honom att jag ska försöka sova och
ber han vara hemma under dagen/kvällen ifall att jag måste åka in.
Skickar även ett sms till bästis som ringer upp gråtandes, hon skulle ju vara med på förlossningen
så för att göra henne beredd på att det har startat.
Under natten får jag inte sova mycket, tror jag vaknade varannan timma ungefär
av värkar. Mamma skickar sms vid 12 och frågar hur det går. Svarar att det gör ont
men att det går.

På söndagen vid 9 tiden på morgonen kommer mamma och pappa hem, mamma har inte sovit
någonting under hela natten, hon har bara legat och väntat på att det skulle bli
ljust så de kunde åka hem (de åkte inte hem kvällen före då det var kolsvart och de
hade även druckit, plus att jag sa åt dem att inte åka hem).
Då slappnar jag av lite grann och kan sova några timmar.
Under dagen är det rätt lugnt, känns som värkarna avtar lite grann. Sitter med
mamma vid datorn och överför bilder som vi har tagit under sommaren. Någon värk hit
eller dit har jag. Framåt eftermiddagen kommer de lite tätare, men jag tror inte att
det kommer ske någonting på flera dagar, slutet av veckan kanske. Förnekelse förstår jag i efterhand.
Mamma är lite orolig, nervös, hon tror vi kommer få åka in under kvällen.
Jag går och lägger mig och pratar med Justin, har värkar som kommer och går, kraftig mensvärk.
Tar en dusch, en varm dusch som känns skönt på magen och ryggen.
Vi äter middag och då kommer värkarna tätare och tätare, nu är det ungefär 12-13 minuter emellan.
Men jag tror fortfarande inte att det kommer ske än på flera dagar "Nej det kommer avta"
Sa aldrig till mamma heller hur ont det gjorde, men hon såg nog det på mig när jag fick lägga ner
huvudet på bordet för att andas igenom. Vid halv åtta tiden på kvällen har jag 8 minuter emellan,
bestämmer mig för att ringa till förlossningen igen.
Pratar med en barnmorska som frågar lite grann men säger att så länge jag kan hantera smärtan
är det lugnt, vi kommer definitivt hinna in på en timma. Ta en dusch eller ett varmt bad, vetekuddar
är också skönt. Hör av dig igen om du får mer ont.
Okej sagt och gjort, går och värmer vetekuddarna och lägger mig i sängen med en på ryggen och en på
magen. Pratar med Justin, klockan blir 9 och nu är det 4 minuter mellan värkarna. Men jag tror
fortfarande inte att det faktiskt är på gång.
Mamma vill åka in. "Men det har inte startat, jag vill inte åka in för att sen bli hemskickad igen"
"Vi kan åka till Åsa (moster) och vara där ett tag" "Suck jag vill inte vanka omkring där och ha ont"
"Men ring till förlossningen igen och prata med dem" "Gör det du"
Mamma ringer till förlossningen efter 9 och säger att nu har jag 3-4 minuter mellan värkarna,
men att ja jag kan hantera smärtan, men att vi funderar på att åka in. Men det finns inga rum så
har det inte startat blir vi hemskickade, även fast vi bor en timma ifrån. Mamma blir irriterad
och ifrågasätter, och säger att nej nu åker vi in.
Okej vi åker in då säger jag, klockan är närmare kvart i tio, ringer bästis och säger att vi åker in.
Byter om, går på toaletten, ser att jag har blödit lite igen. Packar det sista av väskan, sätter mig
i bilen. Mamma sitter i fram, pappa kör och jag och bästis i bak.

Värkarna kommer tätare rätt fort, snart är det 2 minuter emellan och jag har riktigt ont.
Andas genom näsan och ut genom munnen, andas andas andas hör jag mamma säga. Andas så mycket så
det sticker i fingrarna. Andas genom munnen bara. Det gör ondare och ondare, nu har jag konstant
värkar och vi har minst 30 minuter kvar. Känner mig halvt bortdomnad, orkar inte lyssna riktigt
när bästis eller mamma pratar med mig. Håller i bästis hand och andas. Svetten rinner.
När vi är i Rasbo känner jag att det blir blött i trosorna och byxorna. "Det är något som rinner"
"Det är vattnet Mathilda. Micke nu gick vattnet också, kör!"
"Det trycker på, jag måste krysta!" "NEJ! Andas Mathilda, andas, andas med mig, titta på mig och
fokusera" Mamma hänger över framsätet och andas i takt med mig. Jag klänger på bästis och andas med
mamma. Får inte krysta även om jag så gärna vill det, det trycker på igen. "Mamma jag måste krysta!"
"NEJ! Håll emot och andas, titta på mig, in genom näsan och ut genom munnen"
"Mamma jag är rädd" KOmmer inte ihåg vad hon svarade på det.
Pappa kör så fort han kan, vi kommer äntligen in i Uppsala, mamma skriker att pappa ska skita i
rödljusen och bara köra. Som tur var var det ju på kvällen och inte så mycket trafik.
Det gör fruktansvärt ont och jag vill bara krysta, känner mig drogad och bortdomnad av smärta.
Försöker fokusera på att andas, klänger över bästis som är ett otroligt stöd.

Kommer upp på sjukhusområdet, men vet inte riktigt vart vi ska, pappa stannar, bästis springer åt ett
håll, mamma springer åt ett annat. Jag sitter kvar och försöker andas, uppfattar inte riktigt vad
som händer. Mamma kommer tillbaka och hör att jag försöker krysta, skriker att jag inte får det,
hon försöker ta av mig byxorna men jag har så ont att jag knappt kan röra mig. Pappa får svar
från förlossningen att vi ska åka tillbaka. Kör upp dit och där står de och väntar med bår på oss.
Sköterskorna tar av mig byxorna i bilen och på något sätt kom jag upp på båren, de springer in med mig,
som skriker av smärta och att jag vill krysta men försöker hålla emot. Kommer in på förlossningsrummet
och säger på en gång att jag måste krysta. "Känner du att du måste det så gör det för vi ser ett huvud"
Jag tar tag i mammas händer och krystar, skriker samtidigt, värken tar slut och jag får flytta över
till en säng. De vill att jag ska ligga på rygg men det vägrar jag, gör alldeles för ont,
så får ligga kvar på sidan, känns skönast.
En till värk kommer och jag tar tag i mammas händer som står vid mitt huvud och tar i, skriker igen
samtidigt. "Mathilda, nästa gång när du får en värk, vill jag att du gör så här, håll hakan ner mot
bröstet" säger barnmorskan. "Okej" Även fast jag kände mig halvt bortdomnad, så lyssnade jag på barnmorskan och direktiven hon gav, jag kunde även vila bra emellan värkarna.
Nästa värk kommer och jag gör som hon sa, jag bara krystar och krystar, tyst denna gång, får mer ork.
Amelie hälsar från Justin, hon har skickat sms till honom och sagt att snart är vi föräldrar.
Värkarna kommer och jag håller mamma i händerna, vi krystar tillsammans.
Efter ungefär 30 minuter säger barnmorskan att nästa värk så kommer det brännas men att jag inte får
krysta då utan ska andas snabbt bara. Jag gör som hon säger och andas snabbt, tillsammans med mamma.
Det bränns, det är huvudet som är på gång att komma ut, sen kommer en värk till och jag krystar en sista
gång. Då ramlar våran dotter ut. Våran älskade lilla tjej, 00:18 16 augusti. Jag bara skakar och fattar inte att det
faktiskt är sant. Att hon är här. Får upp henne på bröstet, hon är alldeles vit av fosterfett.
Tror att jag hamnar lite i chock för jag pratar inte, gråter inte, skrattar inte, utan ligger bara och
tittar och skakar med benen. Mamma får klippa navelsträngen och hålla i henne medan barnmorskan syr
3 stygn. Jag kan inte sluta skaka med benen, försöker slappna av, känns lite bättre.
Tycker inte om att ligga i gynställning på en gång och ha barnmorskan där nere. Känns obehagligt när hon
tittar och syr, även om jag fick bedövning. En obehaglig känsla, känns som det tar en evighet.
När hon äntligen är klar får jag sätta på mig ett par sexiga trosor (not) och på med en sjukhusrock
(hann ju inte ta på mig sjukhuskläder innan Melva kom) och byta säng. Barnmorskan frågar om jag vill
ta en dusch, vilket jag vill. Känner mig yr så hon leder mig till badrummet. Säger att det är viktigt
att jag kissar och föreslår att jag gör det i duschen. Det finns en pall i duschen som jag får sitta på,
känner mig yr och svimfärdig. Duschen är nog den skönaste duschen jag någonsin tagit. Riktigt hett vatten
och bara sitta där och smälta allting. Medan jag duschar är mamma och Amelie med undersköterskan som
mäter och väger Melva. 50 cm lång och 3190 gr. Helt perfekt.
Efter min dusch lägger jag mig i sängen, vi får in fika, varm choklad och mackor och alkoholfri cider
att skåla med. Efter att vi fikat ringer vi på barnmorskan som kommer, nu ska vi se hur amningen vill
komma igång. Och det gör den, på första försöket förstår Melva hur hon ska göra. Det gör lite ont,
men känns mest konstigt. Vid 4 på morgonen åker vi upp till BB. Mamma och Amelie får stanna kvar,
så de delar säng. Sover dock inte mycket, är fortfarande hög på adrenalin. Slumrar bara ett par timmar,
ligger mest och bara tittar på underverket. Runt 11 tiden på förmiddagen, 16 augusti, kommer en doktor
och gör en första läkarundersökning på Melva, allting är perfekt. Han säger då att om vi vill får vi
åka hem. Så runt 17 tiden åker vi hemåt, jag mådde bra, Melva mådde bra och amningen funkade jätte bra,
så ville bara komma hem.

På beordran ska jag försöka börja blogga igen... Sist jag skrev var i april och nu är det oktober. Bebis har kommit och blir 2 månader nästa vecka.
Ska börja skriva en förlossningsberättelse. Återkommer.

Hade släktträff igår, pappa har fyllt 50 och min bror har fyllt 20 så vi slog ihop det och hade en gemensam middag för allihopa. 40 stycken blev vi. Då fattades 3 stycken. Rätt stor släkt har man ändå... Men det var kul att träffa alla, och alla frågor man fick såklart, om bebis, Justin, Hawaii, flytt, jobb, mammaledighet, födsel, religion, mat, ja...allt! Kan ju inte klandra dem ändå, men lite frustrerande att svara på samma frågor 25 ggr om.
Annars så har jag mått lite konstigt i några dagar nu, mått mer illa och haft ont i magen. Vet inte om jag har haft nån slags magsjuka, har dock inte spytt något. Så hoppas hoppas att det inte bryter ut. Har inte råd att vara hemma från jobbet. Imorgon är det 1 mars. Vilket betyder 3 veckor till ultraljud! 1 månad sen jag skrev in mig hos barnmorskan. 4 veckor. Sjukt vad tiden går. Går in i vecka 16. Det börjar synas också.

Gjorde ett ultraljud när jag var i v12 (jag kunde inte vänta tills jag var i v18) bara för att se så allt stod rätt till :-)
Och det var en sådan häftig känsla, se mitt barn i magen. Att det faktiskt är någonting där inne, jag är inte bara tjock. Eller jo, men av en anledning. Den sprattla runt som en galning där inne, vinka och hade sig haha. Så det känns så roligt och så skönt! Nu kommer det bara bli roligt att gå på nästa ultraljud, som är 22 mars.
Lägger upp en bild på Bebis <3.

Idag välkomnar vi en ny vecka. Nämligen v13. Nu kan man slappna av lite mer tydligen och jag går även in i andra trimestern. Vet inte riktigt vad det innebär men det är säkert bra, det går framåt.
Det betyder även att det är dags för en ny bild. En ny magbild, som jag kan skicka till Justin, och även lägga upp här. Vad händer då med mig och bebis denna vecka?

Bebis:
Barnet är färdigformat

Alla ditt barns organ, ben, nerver och muskler har bildats. Nu gäller det bara att allt ska mogna och börja fungera tillsammans. Det är det som händer just nu: ditt barn spänner och utvecklar muskler och leder för fullt. Skelettet består fortfarande av brosk som långsamt blir till ben allteftersom brosket hårdnar.

Även om barnet inte kan svettas inne i livmodern är svettkörtlarna fullt utvecklade.

Barnet rör på bröstet nu precis som om det andades. Det övar, och kommer att fortsätta med det tills det föds.

Mamman:
Nu börjar andra trimestern!

"Du mår förmodligen bättre nu och är inte lika illamående. Den andra trimestern upplevs ofta som lugnare än den första. Eventuell motvilja mot vissa smaker och dofter hänger förmodligen kvar. Även om hormonerna lugnar ned sig och moderkakan tar över mer och mer av hormonproduktionen är det inte ovanligt att du känner dig sårbar, ledsen och/eller extatisk. Det är mycket som händer i din kropp. Nu kanske oro för missfall har lättat en aning, om du tänkt i sådana banor. Den här veckan är den viktigaste delen av ditt barns utveckling färdig. De flesta medfödda missbildningar sker före slutet av vecka 10 eftersom embryot är mest känsligt för faktorer som skulle kunna störa utvecklingen.

Är du smått besatt av vissa typer av mat? Ingen kan egentligen förklara varför en del gravida kvinnor blir så otroligt sugna på vissa typer av mat. Det kanske är de hormonella och känslomässiga förändringarna som utlöser det. Eller så är det en kvarleva från förr, när vi inte fick i oss någon "balanserad" kost. Vad du är sugen på kan variera. Vissa får ett sug efter choklad och godis medan andra vill ha citrusfrukter eller juicer.

Den här viljan att äta en viss mat kan vara bra eller dålig. Det beror lite på vad du är sugen på att äta hela tiden. Om du nu äter en hyfsat balanserad kost, med rikligt av grönsaker, protein, kalcium och vitaminer, så kan du faktiskt skicka ut din partner mitt i natten för att få exakt det du är sugen på! Det har du verkligen förtjänat."

Jag i v12+2.

Jag är en svensk tjej. Uppvuxen i en liten ort i Sverige. Hade en normal barndom, levde tonårsliv. Blev kär och hade tonårskärlek. Tonårskärleken tog slut.
Jag träffade en pojke, en pojke som visade sig vara mina drömmars man. Vid 22 års ålder visste jag att han var The One. Dock bodde pojken inte nära mig. Han bodde inte ens i Sverige. Utan han bor på Hawaii. Och är amerikan. Han är också med i amerikanska armén. Men kärleken blev bara starkare mellan oss, även fast vi har 2000 mil mellan oss. Så sagt och gjort, jag packade min väska och åkte till Hawaii, själv. Och allting klaffade mellan oss. Det var aldrig en konstig känsla mellan oss, det kändes som vi har kännt varandra hela livet. Ligga i hans armar var så rätt. Jag var hemma.

2 veckor gick fort och snart stod vi där på flygplatsen och sade hejdå. Men vi visste att vi skulle ses snart igen, detta var inte över. Vi hade pratat med en imigrationskvinna, för jag hade bestämt mig. Jag ska flytta till Hawaii för kärleken.
Så detta är vad min blogg kommer handla om, min resa mot flytt till USA, våran resa, upp och nedgångar.
Kommer bjuda på mycket spännande grejer, tro mig!

Enjoy!

<3