Summering
För att summera vad jag tyckte om hela förlossningen:
Jag har ju varit väldigt rädd, nervös och spänd inför att föda. Inte alls sett fram emot det, faktiskt. Funderade på kejsarsnitt, men det får man ju bara göra med särskilda villkor, plus att det är mycket mer komplikationer och längre läkningstid, så vaginal förlossning övervägde ju.
Försökte att inte tänka så mycket på det, utan ha den inställningen att det kommer gå bra, that's it.
Pratade med min barnmorska om min rädsla och hon gav tipset på att jag skulle skapa en målbild i huvudet, efter förlossningen, typ när jag är ute och går med vagnen och så vidare. Vet inte om det hjälpte så mycket.
Men i alla fall, när det väl startade (även fast jag inte fattade det...) så var det nog mest förnekelse som jag höll på med, ville nog inte inse att det faktiskt var på gång. Och att det gick så fort, vad glad jag är över det!
Jag hade ju läst rätt mycket på internet vad som kan hända, läst många olika förlossningsberättelser och så vidare. Min barnmorska sa att jag måste sluta läsa sånt då ingen förlossning är den andra lik.
Men, jag är inte avskräckt av att föda barn. Jag trodde att smärtan var den absolut värsta smärta du någonsin kan bli utsatt för, men nej. Självklart gjorde det ont, fruktansvärt ont, kände mig bortdomnad av smärta i bilen (har inte så mycket minne där ifrån) men ändå, jag gjorde det helt utan bedövning, bara genom andning. Och jag överlevde och allting gick bra, inga komplikationer alls. Så en snabb och lätt förlossning. Sen kom hon 2 veckor för tidigt vilket också var väldigt skönt, slippa gå sista tiden och bara vänta.
Men visst, vi åkte ju in för sent, man ska inte lyssna så mycket på Förlossningen när man ringer till dem. För som sagt, ingen förlossning är den andra lik och det kan gå jätte jätte fort och med en timmes bilresa så är det inte så kul. Vi skulle ha åkt in när jag hade runt 10 minuter mellan värkarna så hade jag kunnat använda lustgas och fått mer hjälp där, men nu vart det inte så och allting gick ju bra!
Jag hade aldrig klarat det utan mamma och Amelie, vilket enormt stöd dem var, herregud.
Jag har ju varit väldigt rädd, nervös och spänd inför att föda. Inte alls sett fram emot det, faktiskt. Funderade på kejsarsnitt, men det får man ju bara göra med särskilda villkor, plus att det är mycket mer komplikationer och längre läkningstid, så vaginal förlossning övervägde ju.
Försökte att inte tänka så mycket på det, utan ha den inställningen att det kommer gå bra, that's it.
Pratade med min barnmorska om min rädsla och hon gav tipset på att jag skulle skapa en målbild i huvudet, efter förlossningen, typ när jag är ute och går med vagnen och så vidare. Vet inte om det hjälpte så mycket.
Men i alla fall, när det väl startade (även fast jag inte fattade det...) så var det nog mest förnekelse som jag höll på med, ville nog inte inse att det faktiskt var på gång. Och att det gick så fort, vad glad jag är över det!
Jag hade ju läst rätt mycket på internet vad som kan hända, läst många olika förlossningsberättelser och så vidare. Min barnmorska sa att jag måste sluta läsa sånt då ingen förlossning är den andra lik.
Men, jag är inte avskräckt av att föda barn. Jag trodde att smärtan var den absolut värsta smärta du någonsin kan bli utsatt för, men nej. Självklart gjorde det ont, fruktansvärt ont, kände mig bortdomnad av smärta i bilen (har inte så mycket minne där ifrån) men ändå, jag gjorde det helt utan bedövning, bara genom andning. Och jag överlevde och allting gick bra, inga komplikationer alls. Så en snabb och lätt förlossning. Sen kom hon 2 veckor för tidigt vilket också var väldigt skönt, slippa gå sista tiden och bara vänta.
Men visst, vi åkte ju in för sent, man ska inte lyssna så mycket på Förlossningen när man ringer till dem. För som sagt, ingen förlossning är den andra lik och det kan gå jätte jätte fort och med en timmes bilresa så är det inte så kul. Vi skulle ha åkt in när jag hade runt 10 minuter mellan värkarna så hade jag kunnat använda lustgas och fått mer hjälp där, men nu vart det inte så och allting gick ju bra!
Jag hade aldrig klarat det utan mamma och Amelie, vilket enormt stöd dem var, herregud.
Våran älskade Melva Mathilda Michelle
Kommentarer
Trackback
