Army Wife

Nu var det länge sen jag skrev igen, jag vet! Måste skärpa mig.
Men, det har i alla fall hänt lite grejer. Igår fick jag besked om min intervjutid på ambassaden!! Så 24 november kl 9 på morgonen är det jag och Melva som sitter och blir intervjuade för att få komma in i USA. GUD så jag är glad, förväntansfull. Inte ett dugg nervös (nu i alla fall).

Så länge som denna process har varit igång och man har bara velat göra denna intervju för att få det gjort, så äntligen får jag en tid! Så det ska firas ikväll, Melva ska få...bröstmjölk! Och jag tar mig väl ett glas cola och en chokladbit. Go kväll vänner!

Nu åker jag och Melva iväg för att ta kort till Melvas visum (mina är klara), vi har redan tagit på Melva en gång men jag vill göra om dem, fick ju sitta och hålla i henne och hålla upp hennes huvud så mitt finger syntes, inte säker på om dem godkänner det så lika bra att ta om. Imorgon åker vi till Stockholm för att göra en läkarundersökning, jag ska röntgas och ta blodprov bland annat. Melva får jag nog bara svara på frågor om. Måste visa att vi är friska när vi ska entra USA, annars kanske vi kostar staten pengar, och det får vi ju absolut inte göra...

Såg i ett mejl jag hade fått från Justin, 14 februari tror jag det var som han skickade det, att vi hade missat att fylla i ett formulär om min imigration, så det betyder ju att denna vecka har dem haft alla våra papper i 30 dagar! Så det betyder att vi borde höra någonting denna vecka. Kom igen nu, jag är så trött på denna jävla väntan. Det räcker med 9 månaders väntan på att vänta på att få föda ut denna lilla varelse...
Och med vårat fantastiska brev så kan dem ju inte säga nej...Eller?

Var och träffa en kvinna igår som jobbar tillsammans med min moster. Hon har nämligen precis flyttat hem till Sverige efter att ha bott på Hawaii i 3 år! Vilka är oddsen? Tydligen bor vi grannar med varann också...Världen är liten, ja.

I alla fall, satt och prata med henne i en timma om allt möjligt. Vad jag ska tänka på, massa tips, barnaprat, barnafödande (hon födde deras son Liam där). Jag kommer få veta i mars (förhoppningsvis) om jag ska föda på Hawaii. Så nu har jag lite mer "kött på benen" när jag ska kolla upp grejer. Känns tryggt! Fick hennes telefonnummer så det var bara att ringa om jag skulle komma på nåt mer.

Jag har världens bästa pojkvän. Han har ordnat så jag får blommor, fastän han sitter på andra sidan jordklotet. På alla hjärtans dag. Han hade pratat med min kompis och så kommer hon förbi idag med tre röda rosor, som är ifrån honom. Gud jag blev så chockad. Och så rörd. Jag kan knappt fatta det, hur fin han är. Jag älskar honom så hjärtat värker. <3

Nu börjar det hända grejer förstår ni. Denna vecka ska vi skicka in mina imigrationspapper! Förstår ni vad det betyder? Första steget mot min flytt och nya liv kommer börja. Åh det känns så härligt, att någonting faktiskt händer! Det är en sak att prata om det och längta och "snart ska vi skicka in papprena" men nu att det FAKTISKT händer är otroligt. Det har hänt en hel del mellan mig och Justin, en sak är för tidig för att säga ännu, där vill jag ha lite mer tid för att veta om det är säkert och kommer bli av. Men så fort jag vet mer där får ni veta.
Annars är det som vanligt, man saknar, längtar, kroppen värker, man känner sig less, glad, älskad, älskar. Massa massa underbara och jobbiga känslor. Men det är väl så det ska vara, kärleken.

Min snyga sexiga fästman. <3

Efter jag hade vart på Hawaii och kom hem den 27 november, vart det en chock för oss båda två. Att komma tillbaka till våra rutiner som vi har haft då vi har en tidsskillnad på 12 timmar. Vara med varandra under två veckor var 100 gånger bättre än vi någonsin kunnat drömma om. Det går inte att beskriva. Ligga i hans famn, krama honom, kyssa honom, känna hans doft, sova med varandra, skratta ihop, leva ihop (om än för väldigt kort tid) var helt fantastiskt. Så det blev en chock när jag kom hem och vi inte var med varandra. Plus med min jetlag gjorde att vi var lessna, irriterade, sura på varandra. Plus att han hade mycket med sitt jobb, plus sin skola (han pluggar till lärare vid sidan om armén) gjorde att vi inte kunde prata så mycket med varandra. Och efter 3 veckor åkte jag till Puerto Rico över julen, men det var bara bra. Då fick vi vara ifrån varandra och bli glada på eget håll (som min kloka vän sa) så det är först nu som det känns riktigt riktigt bra mellan oss.

Igår morse var första gången på riktigt länge som vi pratade riktigt länge, även i webcam och med hjälp av skype och det gjorde så mycket. Det var så skönt att äntligen ha ett glatt långt samtal med varandra. Och det fick vi även igår kväll så nu har jag fått massa ny energi från honom och det är så härligt. Det kommer behövas om jag säger så… Men mer om det längre fram!

1 januari. Nu äntligen har 2010 börjat. Nu kommer det bara gå framåt. Denna månad ska vi skicka in imigrationspapprena för mig. Denna process kan ta 5-8 månader. Första steget är att skicka in papper, nästa kommer dem kontakta oss för att få som slags "bevis" på att vi har setts inom 2 år, att det är äkta och inte ett skenäktenskap. Sen kommer det bli en intervju. Läskigt, tänk om man svarar fel liksom? Men nej det kommer gå bra. Vi är ju äkta, våran kärlek är äkta och det kommer dem se.

Jag hoppas hoppas att jag kommer kunna flytta till sommaren. I maj. Men det beror på hur snabba dem är. Håll tummarna!